Non-Hodgkins-lymfom

Ingen förälder vill behöva se sitt barn må dåligt. Och man gör allt i sin makt för att det ska bli bra igen. Men för vissa blir det inte så. Hur mycket du än försöker, hoppas, ber, tröstar och pussar så blir det ibland ändå inte bättre.

Bailey började må dåligt sommaren 2016, och föräldrarna tog genast med honom till läkaren. De trodde först att det var en vanlig förkylning och skickade hem honom. När han inte blev bättre skrev läkaren ut antibiotiska i tron om att han hade fått en inflammation i lungorna som vägrade ge med sig.

Men Bailey mådde bara sämre och tillslut fick hans föräldrar, Lee och Rachel ett besked som ingen förälder vill höra.

Deras 8-årige son hade drabbats av Non-Hodgkin-lymfom, en form av cancer som kännetecknas av okontrollerad tillväxt i lymfvävnaden.

Omedelbart sattes behandling in och efter både cellgifter och strålning verkade det i februari 2017 som att cancern var besegrad. Och att Bailey skulle överleva.

 ”De trodde att det inte fanns några tecken kvar på cancern”, sa Lee till Bristol Post. Bailey återhämtade sig snabbt och kunde till och med börja skolan igen, även om han var tvungna att gå på regelbundna kontroller på sjukhuset för att se att cancern inte hade kommit tillbaka.

Tyvärr dröjde det inte länge innan cancern var tillbaka och runt påsk förra året togs Bailey återigen in på sjukhus.

Han påbörjade nya behandlingar, och han fick 70 procents chans att bli bra igen. Men behandlingarna skulle ta mycket hårt på hans kropp och eventuellt ge honom men för livet.

I juli var han så pass bra att han kunde lämna sjukhuset och fick komma hem över sommaren. Men cancern gav sig inte och efter sex veckor, i slutet på augusti var Bailey tillbaka på sjukhuset, den här gången var det värre än någonsin.

Han hade nu cancer steg fyra och det hade spridit sig till levern, lungorna, och magen.

Läkaren sa att han bara hade veckor kvar att leva, kanske dagar.

Men Bailey hade ett mål, han skulle kämpa tills hans lillasyster föddes i slutet på november.

Och Bailey kämpade. De tre månaderna var fasansfulla. Trots att Bailey ständigt blev sämre försökte familjen göra allt för att hans sista tid skulle bli värdefull och fin.

Bailey gick på starka smärtstillande och blev ständigt sämre.

När lillasyster kom ville han att hon skulle heta Millie, vilket hon också fick göra.

Bailey gjorde allt som en storebror brukar göra, han kramade sin syster, bytte blöja på henne, tvättade henne och sjöng för henne. Men så fort Millie kommit till familjen gick det också snabbt utför för Bailey.

Enligt prognosen skulle han inte ens ha klarat sig tills systern föddes. Och så fort han hade fått träffa henne började han att släppa taget.

Fredagen den 22 december fick Bailey läggas in på ett hospice, och han blev sämre för varje timme som gick.

På julafton klockan kvart i tolv på förmiddagen förstod familjen att slutet var nära och sa:

”Bailey det är dags att sluta”.

”Precis när vi sa ‘sluta’ tog han sitt sista andetag och en tår föll från ena ögat. Det var fridfullt.”

Precis innan Bailey togs till hospice hade han sagt någonting väldigt rörande angående sin nyfödda syster, berättar familjen för Bristol Post.

”Jag vill stanna, men det är dags för mig att lämna och bli hennes skyddsängel.”

Bailey togs ifrån sin familj alldeles för tidigt och kommer för alltid att vara saknad.

Att förlora en nära anhörig är bland det värsta som finns. Men vi får aldrig glömma att de alltid finns med oss i våra hjärtan.

Dela gärna den här rörande artikeln med dina nära och kära på Facebook för att visa alla där ute att vi aldrig är ensamma!

01-2018