Start » Inspiration » ”Jag har lärt mig leva med min stomipåse.”
Annons
Kampen 2020

”Jag har lärt mig leva med min stomipåse.”

Foto: Pixabay

Elisabeth, 75 år, berättar om en utlandsresa för några år sedan. Hon reste i grupp, tillsammans med människor hon aldrig träffat förut. En badresa. Elisabeth hade innan bestämt sig för att hon skulle bada mycket och hon skulle ha bikini.

– Jag är numera både rutig och randig av alla skrynklor på kroppen, som man ju är i min ålder, säger Elisabeth stolt och skrattar. Min kropp har varit med mig hela mitt liv och gjort att jag kunnat leva länge.

Den är bara där

Nu handlar inte denna artikel om att som kvinna acceptera sin kropp med anledning av kroppsideal, och även om vi kan stanna upp även där. Bada i bikini om du har lust med det.

Elisabeth är glad att hennes kropp kan föra henne utomlands, bada i bikini, eller bara lösa korsord i sitt hem i Borås. Hon är både rutig och randig och har urostomipåse på magen. Just ja, den detaljen nämnde hon inte ovan, men den är också en del av hennes kropp som gör att hon kunnat leva länge.

– Det är klart att det inte var vad jag önskade mig när jag var yngre, men nu när du frågar mig kan jag inte komma på hur stomipåsen påverkar mitt liv negativt. Den är bara där, säger hon.

Urinblåsecancer är en av de vanligaste cancerformerna i Sverige, med överrepresentation bland äldre, över 60 år. Cancern uppstår i urinblåsans slemhinna, den hinna som täcker blåsans vägg. Elisabeth drabbades i början av 2000-talet av just urinblåsecancer. Hon hade sökt vård på grund av en lunginflammation men fick på sjukhuset göra ett ultraljud.

– Jag förstod ingenting, jag var ju för gammal för att vara gravid, ultraljud gör man ju på blivande mammor tänkte jag.


Det måste ju finnas något annat man kan göra. Jag ville inte leva mitt liv på det sättet.


Valet var enkelt

Syftet var dock annat, och ultraljudet ledde till ytterligare undersökningar som i sin tur resulterade i diagnosen urinblåsecancer i stadie 3 till 4. En aggressiv cancer. Under de första åren skrapades tumören bort regelbundet – läs: väldigt ofta – men kom alltid tillbaka. Hon fick också behandling med cytostatika, som urinblåsan sköljdes med.

– Det blev så många behandlingar och påverkade mitt liv så mycket att jag till slut sa ifrån. Det måste ju finnas något annat man kan göra. Jag ville inte leva mitt liv på det sättet, säger Elisabeth.

Det fanns och finns ett annat sätt: operera bort urinblåsan. Eftersom hennes cancer bara fanns i själva blåsan skulle en operation göra att hon blev cancerfri. Men, hon skulle behöva leva resten av sitt liv med stomipåse. Beslutet var enkelt. Hon valde att bli cancerfri. Resten av hennes liv har hittills inneburit snart 15 år med stomin.

– Jag ska erkänna att det i början blev mycket fokus på just stomin; jag ville inte ha tajta kläder och jag bar alltid omkring på en akutväska med ombyte. Det gör jag inte längre för det behövs i stort sett aldrig. Och jag klär mig som jag vill.

Minska stigmat

En av hennes uppgifter i livet idag är att minska stigmat kring urostomi, som det också heter, dels genom att berätta om sin egen resa, men också bara genom att möta och prata med andra som precis som hon lever med en påse på magen. Hon är bland annat engagerad i intresseorganisationen ILCO Tarm- uro- och stomiförbundet som både driver intressepolitiska frågor samt samlar och stöttar människor och familjer som lever med stomier.

Att acceptera sin kropp är ingen självklarhet, kanske särskilt som kvinna. Att acceptera sin kropp – med eller utan stomipåse – går dock. Framförallt går det att acceptera ett liv helt fri från cancer.

– Jag har lärt mig leva med min stomipåse vilket jag är glad för. Det vill jag att fler människor ska veta, och jag vill att fler ska veta att man inte är ensam. Idag är vi många som lever bra och ”helt normala” liv, säger Elisabeth.

Dels, eller snarare på grund av, stomin. 


Nästa artikel