När Heidi Antila, 44, upptäckte en knöl i bröstet på nyårsdagen visste hon som röntgensjuksköterska att det oftast inte är något farligt. Ändå kunde kunskapen inte skydda henne från rädslan. Det som följde blev diagnos, behandling och ovisshet – men också lärdomar om öppenhet, rutiner och motståndskraft. Hennes budskap är enkelt: undersök dig. Och kom ihåg – det finns inget rätt eller fel sätt att hantera en sådan situation.
Varje berättelse är unik, varje resa viktig. Det är temat för årets Rosa Bandet-månad, som varje oktober uppmärksammar bröstcancer.
Som röntgensjuksköterska hade Heidi otaliga gånger lugnat kvinnor efter undersökningar. Nu var det hon som låg på britsen.
Ett annorlunda nyår
Den 1 januari 2024 kände Heidi något hårt i sitt högra bröst.
– Knölen var bara ungefär två centimeter och gjorde inte ont. Men jag visste direkt att den inte skulle vara där och att jag behövde få den undersökt, säger hon.
Hon bokade en 3D-ultra-ljudsundersökning med Invenia™ ABUS 3D från GE HealthCare. Bilderna såg ut som sådana hon tidigare sett i läroböcker om bröstcancer.
Det visade sig vara HER2-positiv duktal bröstcancer, en aggressiv form. Efter mammografi och biopsi fick hon vänta en vecka på det slutliga beskedet.
– Det kändes som år. Jag kunde inte påverka processen utan var tvungen att bara vänta. På ett märkligt sätt var diagnosen också en lättnad – nu visste jag vad som hade drabbat mig, säger Heidi.
Den längsta och värsta bilresan
På den två och en halv timme långa resan hem snurrade tankarna. Hon var 44, hade en familj hon älskade och ett jobb hon trivdes med. Skulle allt tas ifrån henne?
– Jag kände mig så ensam och rädd. Det var definitivt den längsta och värsta bilresan i mitt liv, säger hon.
När hon kom hem berättade hon direkt för sin man och sina döttrar. Hennes äldsta dotter frågade om hon skulle dö. Heidi svarade att hon inte visste. För henne blev öppenheten viktig.
– Barn märker när något är fel. Genom att vara öppna kunde vi alla lära oss att leva med situationen. Det blev vårt nya normala, förklarar Heidi.
Rutiner hjälpte
Heidi försökte fortsätta leva så normalt som möjligt och fortsatte arbeta mer flexibelt under behandlingen.
– Det hjälpte mig mycket att hålla fast vid mina rutiner. Jag planerade mina dagar så att jag alltid hade något att göra och något annat att tänka på, säger hon.
Behandlingen bestod av åtta cellgiftsbehandlingar före operation, därefter operation och 15 strålbehandlingar. Eftersom man hittade kvarvarande cancerceller behövde hon dessutom ytterligare 14 cellgiftsbehandlingar. Biverkningarna var bland annat muntorrhet, trötthet, vallningar, förändrad smak och håravfall.
Två år senare
Två år efter avslutad behandling mår Heidi bra och är tacksam. Håret har vuxit ut igen – men mörkt och lockigt i stället för långt och blont.
– Jag kan fortfarande titta i spegeln och tänka: Är det verkligen jag?
Sjukdomen har förändrat hennes syn på livet. Hon uppskattar varje dag mer, men också vardagen.
Inget råd passar alla
Heidis råd till andra kvinnor är tydligt:
– Om du är osäker – undersök dig. Få inte panik, men vänta inte heller. Jag var 44 när jag fick bröstcancer och tillhörde inte den grupp man normalt förknippar med hög risk.
Samtidigt vill hon inte ge råd som passar alla.
– Det finns inget rätt eller fel sätt att känna eller agera när man går igenom något sådant. Vi är alla olika.
För henne var öppenhet, rutiner och möjligheten att fortsätta arbeta viktigt. Hon ville också bli behandlad så normalt som möjligt. Till familj, vänner och kollegor har hon därför ett enkelt råd:
– Var en bra lyssnare och möt det du hör med medkänsla. Om personen vill prata, dela sin oro eller sätta ord på sin rädsla – finnas där och ta dig tid att lyssna. Att bli hörd och förstådd hjälper.
