Skip to main content
Start » Bröstcancer » Patrick Ekwall: ”Att hjälpa andra har hjälpt oss vidare”
Annons
bröstcancer

Patrick Ekwall: ”Att hjälpa andra har hjälpt oss vidare”

Foto: Vaiva Adomenaite

Alla som förlorat någon vet att ett år kan vara både en evighet och en sekund på samma gång. För ett år sedan gick Patrick Ekwalls hustru Hannah bort i bröstcancer, efter ett snabbt och aggressivt förlopp. Under året som gått efter Hannahs bortgång har Patrick översköljts av meddelanden och reaktioner i sociala medier från människor som varit tacksamma över öppenheten kring cancerdiagnosen, och hans ärliga bild av sorgen.

De var öppna med allt från början till slut, berättar Patrick. I början handlade det mest om att de inte ville att det skulle tisslas och tasslas. Sedan visade det sig att människor uppskattade att paret pratade om vad det innebär att vara drabbad av bröstcancer själv eller som anhörig. 

– Det gav oss något av en boost, säger Patrick. Det låg oss varmt om hjärtat, och Hannah tyckte att det var härligt att kunna hjälpa andra. Efter att hon lämnade oss har jag fortsatt med det på många olika sätt.

Hannahs bröstcancer upptäcktes i samband med en semesterresa i Thailand årsskiftet 2019/2020. Hon kände lite smärta i bröstet när hon lekte med dottern Tindra, och upptäckte att det fanns en knöl där. Väl i Sverige igen kollade hon upp den. Sedan gick allt relativt snabbt. Efter ett år var hon borta, berättar Patrick, som har fortsatt att engagera sig i cancerfrågor, och nu bland annat är Bröstcancerförbundets första manliga ambassadör. Att vara öppen med sin sorg, och om de svårigheter man möter när man ska leva vidare när någon man älskar gått bort har känts som en självklarhet för honom.

– Att hjälpa andra har hjälpt mig, Tindra och min äldsta dotter Wilma att ta oss vidare. Jag får väldigt många meddelanden varje dag, det är nästan ett heltidsjobb bara att svara på dem, och då fick jag en tanke om att jag kanske kan skriva en bok om det här. Det blir delvis en berättelse om vad som hänt, och hur vi tog livet vidare, men också lite grann – eller ganska mycket faktiskt – en kärleksförklaring till min fru, säger han. Kanske kan den hjälpa någon att ta sig an livet enligt mitt motto: Vi lever, det är hemskt orättvist att Hannah i det här fallet inte finns med oss, men vi kan inte göra något åt det, så därför måste vi leva vidare.

Hannah dog en dag, alla andra dagar levde hon!

Det går inte att ta miste på hur mycket Patrick älskade, och fortfarande älskar, sin fru. Kärleken till Hannah, och stoltheten över den person hon var är närvarande i varje mening. Första tiden efter hennes bortgång beskriver han som ett trauma och ett chocktillstånd. Därefter kom en tid då han fick försöka börja planera för en framtid utan henne. En av de största utmaningarna för honom har varit att inte riktigt veta hur han kommer att må och agera i olika lägen, konstaterar han, men utgångspunkten har hela tiden varit att Hannah skulle ha velat att de ska leva vidare och leva så bra som möjligt.

Pratade ni om sådant innan Hannah gick bort? 

– Nej, säger Patrick, efter en stunds tystnad. Vi gjorde inte det. Hannah hade hela tiden inställningen att hon skulle fixa det. Hon hade så extremt aggressiv cancer att när hon väl blev jättesjuk tog det bara två dagar innan hon gick bort. Hon var inte döende mer än en dag. 

Trodde du också det?

– Det är en jävligt bra fråga, suckar Patrick. Ja, vad tror man, vad vill man tro? Jag tänkte nog att det måste finnas någon lösning, även om jag kanske innerst inne insåg de sista månaderna… När man får veta att cancern är spridd och obotlig vet man att det här kommer att ta livet av min fru – däremot vet man inte när. Handlar det om tre månader, ett år eller femton år? Det är svårt att förhålla sig till.

Alla högtider har varit tunga Skolavslutning, mors dag, fars dag, jul, och Hannahs fyrtioårsdag i januari har passerat. För Patrick har mycket av året också handlat om att fokusera på Tindra. När han pratar med henne om Hannah är alltid ingången något positivt minne. Han vill föra vidare Hannahs positivitet, och människosyn till Tindra. Han tillägger skämtsamt: 

– Det vore bra om hon blev lika bra på att laga mat, för det är jag värdelös på. 

Men när det pratas om cancer och död på tv byter han kanal för att skydda henne. 

– I början försökte jag söka hjälp åt Tindra, men det måste jag säga var en sörja. Sedan vet jag förstås inte om det hade varit till någon hjälp för henne, men jag ville gärna undersöka möjligheten. För egen del har jag haft stort stöd av att ta kontakt med Hannahs psykolog. Hon klappar inte en på kinden och lägger huvudet på sned, utan har svar på frågor. Jag frågade hur mycket hon tror att Tindra tänker på Hannah. Då sa hon:

– Hur mycket tänker du själv på Hannah? 

– Det är väl nån gång i timmen. Antingen i tio minuter eller tio sekunder, sa jag. 

– Det är likadant för Tindra, sa hon. 

Det var jobbigt att höra, men jag tror ändå att det är bättre att jag pratar med psykologen och söker svar på saker och ting än att Tindra ska sitta själv där och fundera över vad det är för konstig tant.

Patrick hoppas att hans bok kommer att vara ett stöd för andra i samma situation. Tjugo kvinnor per dag får en bröstcancerdiagnos. Om alla dessa kvinnor har tio nära anhöriga är det tvåhundra personer som berörs direkt av beskedet. På en vecka är det 1400 personer, summerar han, och tillägger att han i slutänden hoppas att boken rent konkret också kommer att innebära att fler kvinnor väljer att gå och undersöka sina bröst så tidigt som möjligt, så fort som möjligt. Att de inte avbokar tiden när kallelsen kommer, utan att de förstår att det är värt det att avsätta en eftermiddag för att gå på den där mammografin.

Next article