Andreas bara var tio år när hans mamma drabbades av cancer och livet vändes upp och ner. Sjukdomen följde familjen i nästan ett decennium innan Kristina somnade in 2016, i sviterna av vad som börjat som bröstcancer. Trots detta fick inte Andreas, hans pappa och syster någon hjälp från sjukvården att bearbeta sorgen.
Andreas Bäcksund
Foto: Privat
– Ibland är det svårt att särskilja tiden som hade med cancern att göra i och med att den var där i hela tio år. Halva mitt liv. Det fanns liksom tillslut ingenting före cancerns intåg i våra liv. Inget minne från den tiden som kunde övervinna sorgen som senare kom, säger Andreas.
Mammans sjukdom tvingade Andreas in i en värld fylld av planering, sjukhusbesök, oro och stress. Med sina vänner var han ett barn men i familjen kände han sig tvungen att växa upp. Han började ta ansvar hemma, följa med till doktorer och vara beredd på att hans mamma närsomhelst kunde dö. Men det år som satt djupast spår är när cancern spridit sig från lungorna till hjärnan. Andreas familj fick uppmaningen att säga hejdå till sin mamma vid flera olika tillfällen, men ingen från vården följde upp efter hon gått bort för att erbjuda emotionellt stöd trots att familjen låg i spillror, trots den kamp familjen kämpade med.
– Det första året efter mammas bortgång kunde jag inte hantera min sorg, jag höll det mesta inom mig. Jag tyckte det var lättare att rikta mitt fokus åt att hjälpa min familj att bearbeta deras sorg och till vänner som led av andra problem.
Cancerbesked drabbar inte bara den sjuke utan hela familjer. Men medan sjukvård och välfärdssystem fokuserar sin uppmärksamhet på den som är sjuk förvandlas de närstående till ytterligare vårdresurs eller glöms de bort helt. Ung Cancer arbetar aktivt med att uppmärksamma den brist på stöd som finns till närstående inom svensk cancervård.
I rapporten De unga bakom cancern som släpptes förra året vittnar en stor andel unga vuxna om bristen på stöd, trots att ett stort behov finns. Ung Cancers undersökning visade att av de 274 personer som intervjuades upplevde tre fjärdedelar ett stort behov av stöd och trots det var endast tio procent nöjda med stödet de fått från sjukvården. Det var när Andreas kom i kontakt med Ung Cancer som han äntligen kände att han kunde öppna upp sig.
– Att berätta för någon om hur man mår är både lätt och svårt. Det är lätt att prata om händelser i sig, på ett generellt sätt. Då berör det inte så mycket. Att säga att mamma är död är okej, det är ju sant. Men bara den meningen för mig är inget särskilt. Alla ska vi ju dö någon gång? Det ämnet har jag kunnat prata om hela livet. Så länge man pratar om ämnet på ett generellt sätt så går det bra. Då orkar man hålla ihop.
Men i de små, sårbara minnena, i detaljerna – de där som faktiskt får dig att brista så fort du tänker på det – de är enormt svårt att öppna upp sig om dem. Att yttra den där inre sorgen, de inre känslorna hjälpte Ung Cancer mig med. Jag fick lära mig att dela det inte gör mig svagare, utan starkare. Jag insåg att jag var värd det. Och du är värd det också, du är värd att få yttra dina tankar och känslor, du är värd att få leva ett normalt liv. Sluta tro att det du känner är fel, gör någonting åt det.
Idag kämpar Andreas med sorg. Och han är inte ensam. För varje cancerbesked är vi ännu fler som står bredvid. Ännu fler som drabbas utan att faktiskt vara sjuka. Under september lyfter Ung Cancer därför de unga vuxna närstående som slängs in i den oro och hjälplöshet som cancern för med sig.
För att visa att vi finns och att ingen är ensam. Vi är vännerna, barnen, syskonen och föräldrarna. Vi är de som står bredvid.