Start » Cancerbehandling » När livet vill något annat
Världscancerdagen 2021

När livet vill något annat

lovisa ström
lovisa ström
Lovisa Ström var 21 år och på toppen av tillvaron när cancerbeskedet plötsligt vände allting upp och ner. Foto: Tim Sobek

Lovisa Ström var 21 år och på toppen av tillvaron när cancerbeskedet plötsligt vände allting upp och ner. Nu vill hon försöka vara den förebilden hon själv saknade när det var som värst.

Nyårsafton i paradiset på Bali. Lovisa var 21 år, med avklarade journaliststudier och avtalad praktikplats på ett av landets största mediehus. Återförenad med sin pojkvän efter hans USA-vistelse. Ny lägenhet på ingång. Tillsammans med vänner skålade de in vad som skulle bli ett magiskt 2020.

Samtidigt hade hon allt mer ont i magen. Det kanske var matförgiftning?

Lovisa hade dessutom börjat träna och promenera. Hon rasade 14 kilo på fem månader utan att egentligen förstå hur det kunde gå så snabbt.

Men magsmärtorna tilltog i styrka och intensitet. Det här var något annat.

– Jag skrek och grät. Kramperna kom flera gånger under semestern och höll i sig i en timme varje gång. Jag blev helt panikslagen, berättar Lovisa på datorskärmen.

Fler av hennes vänner berättade om cystor på äggstocken, vilket är läskigt men inget ovanligt. Hemma i Sverige gick hon på kontroll, och mycket riktigt satt det något där. Men hon nöjde sig inte med beskedet eftersom smärtorna fortsatte. Hon åkte till sjukhuset igen, blev inlagd och fick göra ytterligare tester. Var det en ofarlig eller elakartad tumör? Vid analysen visade det sig att de värsta farhågorna besannades.

Läkaren ställde frågan som fick allt att rämna: ”Vill du ha beskedet här eller på ditt rum?”.

– Vi förstod direkt. Jag bröt ihop totalt, och min kille stirrade bara rakt ut i luften.

Det visade sig att det var en tumör stor som handboll där inne – 16 gånger 12 centimeter.

Chock och sorg

Operationen var lyckad, och handbollen kunde avlägsnas. Lovisa hade drabbats av en elakartad aggressiv gulsäckscancer, en ovanlig cancertyp som drabbar fem kvinnor i Sverige varje år.

– Det blev verkligen en käftsmäll. Jag visste att det var något jobbigt, men att det skulle vara cancer hade jag inte kunnat föreställa mig. Det var en enorm chock och sorg.

Därefter gick det fort – från cancerbesked till cellgiftsbehandling tog det bara tre dagar. Lovisa prioriterades dels på grund av cancerns aggressivitet; dels för hennes unga ålder. Hon hade hunnit vara på sin praktikplats i fem dagar.

Alla människor reagerar olika på livsomvälvande besked av det här slaget. Medan Lovisas familj och vänner undrade ifall hon skulle överleva, fäste sig hennes tankar på det vackra håret hon skulle tappa. Fenomenet är inte ovanligt.

– Utseendet är en stor del av vår identitet. Jag hade sparat länge och hade äntligen fått det långa, lockiga håret som jag längtat efter. Ett kalt huvud representerade verkligen sjukdom för mig. Men efter den första rakningen visade det sig att livet gick vidare. Det var inte så farligt som jag trodde.

Andra behandlingen var värst

Behandlingen gick bra, och Lovisa räknade ihärdigt ner dagarna tills det hela kunde vara över. Hennes kompisar peppade och Lovisas pappa delade regelbundet ut diplom för varje delseger.

Men det dröjde inte länge förrän läkarna kunde konstatera att cancern redan hade spritt sig, med metastaser till levern. Ännu en behandling skulle påbörjas.

– Det beskedet tog ännu hårdare. Jag hade levt med ett tydligt slutdatum och höll ut trots att jag mådde så otroligt dåligt. Men att börja om allting igen? Jag blev helt knäckt och bröt ihop. Min första instinkt var att ”jag vägrar!”.

Ett stressmoment för Lovisa var risken att bli infertil. Cancer på äggstockarna tenderar att kraftigt reducera chanserna till att bli gravid i framtiden. Skulle hon redan i 20-årsåldern bli tvungen att vänja sig vid ett liv utan möjlighet att bilda familj?

– Rädslan var närvarande under hela behandlingen. Jag såg framför mig hur jag skulle vakna upp efter operationen och direkt hamna i klimakteriet.

Jag fick behålla en äggstock, men med ytterligare en cellgiftsbehandling riskerade jag att bli steril för alltid.

Lovisa beskriver den här perioden som den absolut svåraste, både fysiskt och psykiskt. Samtidigt hade coronapandemin slagit sina klor kring samhälle och sjukvård – den här gången fick inte ens de närmaste närvara på rummet längre.

– Jag var rädd, ledsen, mådde fruktansvärt illa och tänkte att jag inte skulle klara det här en gång till. Det enda som hjälpte mig var att tänka på livet efter behandlingen och vad jag skulle göra nästa sommar. Jag skrev till och med en ”bucket list” med saker jag ville uppleva. Det var helt banala saker som ”ta en kaffe”, ”ha en spelkväll” och ”dricka bubbel med mina vänner”. Jag hade varit vegetarian i tre år, men nu blev jag sjukt sugen på makaroner och falukorv! Det åkte upp på listan. Man får hitta sitt eget sätt att sätta målbilder och hantera det jobbiga man går igenom.

Vikten av förebilder

Men hon klarade det. Genom små milstolpar, omänsklig målmedvetenhet och knep för att stävja illamåendet, få igång magen och behålla kontakten med vänner och familj.

En viktig pusselbit för att behålla hoppet uppe i den ofattbart svåra resan var möjligheten att kommunicera med andra. Redan efter det första läkarbesöket startade hon Youtubekanalen ”Luven”, och hon började posta en ofiltrerad videodagbok där rädslor, tankar och tårar fick ta plats. Hon filmade, redigerade, besvarade kommentarer, fick kontakt med andra som befann sig i samma situation.

– För mig var det viktigt att prata öppet om det som hände. Då kunde jag äga min egen historia och ta makten över den. Jag såg också ett värde i att försöka vara den förebild som jag själv inte hittade när jag sökte runt på nätet. När man är i den här situationen vill man bara veta att man inte är ensam, att det finns andra där ute som går igenom exakt samma sak som jag. Därför tackade jag också ja till att vara med på Cancergalan när Cancerfonden frågade. Det kändes viktigt och jag hoppas att min historia kan hjälpa någon.

I dag är Lovisa friskförklarad. Håret växer fortfarande ut, men i ny skepnad. Det karaktäristiskt mörka och krulliga håret som många cancerpatienter upplever efter sin behandling – inte fult, men bångstyrigt och annorlunda. Som en påminnelse om vad som hänt.

Om att livet är fullt av gropar och omvägar.

Nästa artikel