För ett år sedan fick Yvonne Fuchs sitt cancerbesked. Enligt läkarna hade hon mellan sex månader upp till ett år kvar att leva.
Yvonne hade avancerad lungcancer, stadie 4b med primärtumör i vänster lunga. Dessutom hittade läkarna metastaser i både höger och vänster lunga, lymfkörtlar, skelett, benmärg, lever, mjälte samt hjärna och hjärnhinnor.
– Men jag tänkte, mig tar man inte kål på i första taget!
Chockartad upptäckt
Yvonne har alltid levt hälsosamt, aldrig rökt, och sällan varit sjuk. Men hon hade haft olika symptom under en tid, som kraftig smärta som flyttade runt i kroppen, feber och frossa. Dessutom var hon extremt trött hela tiden.
– Läkaren tog alla möjliga prover men hittade ingenting, berättar Yvonne.
Det var först när Yvonne rasade i vikt som läkaren skickade henne till röntgen. Då hade hon haft sina symptom i fyra månader.
– Jag var så orkeslös att jag sov på en madrass på golvet i vardagsrummet för att vara nära kök och toalett. Min feber, frossa och intensiva värk i kroppen kom så fort jag bara gick några få steg. En god vän fick handla mat åt mig, eftersom jag knappt kunde röra mig, fortsätter Yvonne.
–Jag har alltid varit en problemlösare, jag vill stå vid rodret och ta kommandot över min sjukdom.
Vägrade bli nedslagen av diagnosen
När Yvonne märkte att den medicin hon fick gav effekt, började hon träna för att bygga upp sin kropp som tappat mycket i vikt. Hon tränade qigong, medicinsk yoga, lätt styrketräning och tog långa promenader.
– Jag kände mig snabbt starkare igen! Kroppen var fortfarande var väldigt mager, men eftersom jag mådde mycket bättre bestämde jag och min son oss för att göra en resa tillsammans.
– Vi gjorde en roadtrip genom Marocko – öknen, högt upp i bergen, längs med kusten, Marrakech, Fez och Casablanca, berättar Yvonne.
– Läkarna hade sagt att jag snart skulle dö. Även om jag själv hade väldigt svårt att tro på det, hade vi ingen tid att förlora.
Resan med sonen blev full av äventyr och glädje. Men trots glädjen hann sorgen ikapp dem en kväll.
– Det var i slutet på resan och vi befann oss högt uppe bland bergen. Maxi var väldigt berörd och sa till mig med tårar i ögonen att han inte ville att jag skulle dö. Vi höll om varandra och grät, allt kändes surrealistiskt, skulle jag verkligen dö? Jag som kände mig så levande!
Dagen efter bestämde de sig för att göra inspelningar till Maximilians framtida barn – Yvonnes barnbarn, så att de fick lära känna henne, om hon inte skulle finnas kvar när de föddes.
– Fast målet är självklart att de kommande barnbarnen ska få träffa mig, kramas, leka, busa och glädjas med sin farmor, säger Yvonne.
Medicinen blev vändningen
Den riktade bromsmedicin som Yvonne behandlas med har relativt lindriga biverkningar och god påverkan på cancern. Men Yvonnes egen rutin varje morgon är även den en viktig del av hennes välmående.
– Varje morgon gör jag en ”Happy Dance” som ger mig glädje och energi. Jag sänder kärlek till min medicin, till mina föräldrar som inte finns längre och till alla som har det svårt runt om ute i världen. Jag visualiserar varje dag hur jag helar cellerna i alla organen i min kropp, att jag är frisk och hälsosam.
Jag tänker att cancern faktiskt är en gåva som fått mig att ta ännu bättre hand om min hälsa”
Yvonnes cancer har minskat, men samtidigt har läkarna sagt att hon aldrig kommer att bli helt frisk. Och effekterna av bromsmedicinen varar inte för evigt.
– Förr eller senare kommer jag att bli immun, men just nu fungerar medicinen, jag mår toppenbra, både fysiskt och psykiskt. Jag är lycklig och lever hälsosammare än någonsin!
Väljer att se ljust på livet trots mörk prognos
– Jag har alltid varit en person som ser möjligheter istället för problem, jag vill sprida kärlek, bus, skratt, äkthet och medmänsklighet. Samtidigt har jag ett jävlar anamma i mig. Jag ser inte min cancerdiagnos som en hård dom, jag försöker snarare tänka på den som en gåva, den får mig att utvecklas och växa som människa. Jag lever mitt liv här och nu, och ser ljust och positivt på min framtid, avslutar Yvonne.
